Grythyttan
Gruv-bönebok
Kristinastollen
Helleforsbolaget
Bolidengruvan 1978


Alla bilderna är
"Klickbara för större bild"




Karta fr. 1676

På kartan från 1676 ser man längst upp till vänster en hytta. Rotekarlarna som upptäckte det västra gruvfätet år 1670 var ägare till denna hytta. Där smälte de silver för egen räkning under Hälleforsverkens överinseende. Rotekarlarna hette Göran Skotte, Erik Svensson och Adam Skotte. Den sistnämde var en anfader till skalden Dan Andersson.

Mynningen på dagbrottsgruva

Tillmakad dagbrottsgruva.
Personen på bilden: Barbro Steen-Karlsson med hunden Boy.
Mynningen på Kristinastollen. Den är upptagen år 1643
Foto & ©: Ove Karlsson

Gammal gruvbild

Gammal gruvbild.
Fotograf okänd.

Krutsprängd

Krutsprängd ort 1880-talet.
Vassare ytor än vid tillmakning (vedeldning)
Foto & ©: Ove Karlsson


Silvergruvan

Bockort
Silvergruvan var bland Sveriges första användare av detta brytsätt.
Åmmebergs zinkgruvor var första stället med denna metod.
Foto & ©: Ove Karlsson

Alfridaschacktet

Alfridaschacktet
Gruvschackt 1880-tal med stegar och stämplingar så inte berget skulle rasa.
Schackt= där malmen uppdrages
Foto & ©: Ove Karlsson

Jan-Olofsgruvan

Plan över Östra gruvfältet med Jan-Olofsgruvan och Alfridagruvan.







Längsprofil

Längsprofil genom Jan-Olofsgruvan, Alfridagruvan och Nya gruvan.

Sista brytarlaget


Sista gruvbrytararbetarna på dynamitsprängd malm.

Fynd/yxor

Fynd vid Silvergruvan
Foto & ©: Ove Karlsson

Silvergruvan

- ett industriminne

av

Ove Karlsson

 

Denna artikel redovisar en dokumentation med bilder och historia om Silvergruvan, som ligger 8 km norr om Hällefors, där en framträdande del av bygdens historia började för omkring 340 år sedan:

Kort historik

Silvergruvan i Hällefors var en gång i tiden Sveriges näst största silverfyndighet. Den överträffades bara av gruvorna vid Sala. Fyndigheten upptäcktes år 1634 - 35 av Göran Simonsson, son till den förste bofaste i Hälleforsbygden, Simon Finne, som 1590 byggde sig ett torp i Storsången. Göran behöll hemligheten fram till år 1638, då han på en ölstämma i Filipstad redogjorde för fyndet. Den först upptagna gruvan på platsen fick namnet Göransgruvan efter silverfyndighetens upptäckare. I maj månad 1639 började gruvbrytningen i Silvergruvan för kronans räkning. År 1645 anställdes vid detta kronobruk en bruksbokhållare, Erik Johansson, som följande år blev inspektor vid verket. Efter hans död vid årskiftet 1673 - 74 övertogs ledningen av hans måg, Lorentz Andersson-Stockenström. Verket var överlämnat på arrende åren 1647 - 85.

Därefter var verket under åren 1685 - 1731 överlämnat till ett arrendebolag som erhöll den officiella benämningen Hellefors Silfver Bergslag. Sedan detta bolag upphört var verket åren 1731 - 33 återlämnat till kronan och all verksamhet låg under denna tid nere.

1733 överlämnades verket till ett nybildat arrendebolag, vars alla andelar efter hand förvärvades av släkten Heijke-Heijkenskjöld. Deras arvingar bildade år 1864 Hellefors Bruks Aktiebolag. Skyldigheten att därjämte driva silververket kvarstod fram till år 1877. Enligt Kungl Maj:ts resolution den 8/1 1877 nedlades då officiellt driften vid Hellefors Silververk. Under åren 1878 - 96 återupptogs driften frivilligt vid silvergruvorna, men den blev inte lönsam. 1977 öppnar Boliden Gruv Aktiebolag åter Silvergruvan, men inte heller nu blir driften lönsam och året därpå upphör driften, troligen för alltid.

Tillmakningens tid, 1639 - 1690

Gruvbrytningen började med en metod som kallades tillmakning. Vid tillverkningen användes ved av 0,75 - 1,65 meters längd. Allt efter tillmakningens syfte lades veden upp i större eller mindre hopar, som kallades lavar. Reslavar hete det när vedträna ställdes på ända och motsatsen kallades ligglavar. Man staplade upp veden på brytningsplatsen och såg till att den brann snabbt och hettan blev stark. Berget sprack då lättare och kunde brytas loss. Reslaven brukades då man önskade bryta loss malm i arbetsrummets tak eller väggar. Veden ställdes därvid tätt intill berget i 3, 4 eller 6 varv, allt efter den verkan man ville åstadkomma. Ju mer lodrätt veden ställdes, desto mer verkade lågan av den antända vedhopen uppåt mot arbetsrummets tak. Ligglavar användes vid sänkningsarbeten. För detta ändamål lades veden tätt, med bara några få korsträn emmellan i form av en 2,5 -3 fot hög pyramid. Res- och ligglavar begagnades samtidigt då man ville åstadkomma berglossning i både över och under den plats där laven var anordnad. Först upplades då ligglaven och sedan ställdes reslaven på denna, varefter båda antändes.
Under det att bränningen pågick, föll alltid en del berg ner, men det mesta bröts loss efteråt, sedan arbetsrummet hunnit svalna av så pass, att något arbete där överhuvudtaget kunde företagas.Det allra lösast sittande berget stöttes ner med järnskodda trästänger,så kallade stötuddar, och det övriga bröts ner med hjälp av kofotslikande järnstänger, som allt efter sin grovlek benämndes räns- eller brytstänger. I dessa först öppnade gruvor utfördes alltså allt arbete med muskelkraf. När man idag ser de stora varphögarna, har man svårt att fatta att allt detta berg är uppdraget och vaskat för hand.

Krutets tid, 1690 - 1896

I Silvergruvan började man sporadiskt använda krut på 1690 -talet, mest för trånga schakt och orter. Uppgifter om krutsprängningens fördelar finns i E T Ströms avhandling, där hen refererar en sådan från Hällefors 1691: "Med 1 1/2 tunna krut för 50 daler kopparmynt sprängde man på 14 dagar två famnar gråberg. Samma arbete skulle med tillmakning ha tagit ett halvt år, krävt 400 m3 ved och en persons ständiga arbete samt kostat över 300 daler." Det var svårt att få tag i krut.
Efterfrågan var större än tillgången och dessutom ansågs det vara dyrt. Arbetarna var heller inte så förtjusta i krutet, för dom ansåg att med tillmakning blev det bättre luft i gruvorna. I en del gruvor fanns mycket arsenik i berget. I en handling står det så här: "Arbetarna, i synnerlighet sommartiden, så besväras av det farliga arsenikoset, att de till kroppen uppruttna och halvdöda under tiden uppbäras." Brytningen i Silvergruvan lades ner år 1896.

Dynamitens tid, 1977 - 78

Ingen kunde väl då ana, att det ännu en gång skulle bli brytning i Silvergruvan, men år 1977, i mars månad, inträffade en historisk händelse i Hällefors. Boliden AB öppnade då åter gruvbrytning på platsen intill och under en gammal silverfyndighet, den sk Jan-Olofsgruvan, som togs upp 1881 och som brukades fram till 1892. Man gick då först ner med en ramp och sedan i en spiral ner till 114 meters djup.

På upptäcktsfärd i Jan-Olofsgruvan

Den 11 juli 1978 började den farligaste, historierikaste och mest spännande fotografering jag varit med om. För detta framför jag mitt uppriktiga tack till Lennart Karlsson i Hällefors . Han jobbade under helgerna och semestertiden som tillsyningsman vid gruvan. Det var semester vid gruvan. Jag hade avtalat med Lennart att vi skulla träffas där för att försöka ta oss in i Jan-Olofsgruvan. Vi körde ner i rampen och lämnade bilen där. För att komma in i den gamla gruvan hade vi med oss en nio meter lång stege. Trots denna fick vi krypa sista metrarna.
Synen som mötte oss i gruvan var imponerande. Vi hade kommit rakt in i ett arbetsrum, där man senast jobbade år 1892. I detta arbetsrum fanns en arbetställning bestående av två stegar som stod mot varsin vägg med ett pank vilande på stegpinnar för att få lämplig höjd för handborrning i bergrummets tak. Vi fortsatte in över varpen och kom fram till två timmerskodda hål. Dessa kallas rullschakt respektive transportväg. Vi fortsatte längre och längre in över varpen tills vi kom fram till ett stup. När vi kommit nerför detta, fick vi se en mycket intressant timmerkonstruktion, en så kallad bockort, som löpte in under varpen. Vi gick in i bockorten och där fanns en järnväg med en spårvidd på cirka 60 cm.
Så kom vi fram till en tappglugg. Bredvid denna fanns en fyllhammare, med vilken man rakade fram malm ur tappgluggen ner i malmtunnorna som stod på en vagn för vidare hästvindtransport upp ur gruvan. En bit längre in upptäckte vi nederändan av en transportväg som vi tidigare sett uppe på varpen. I transportvägen hade man en stege, så att den som jobbade i bockorten snabbt kunde meddela sig med arbetarna uppe på varpen och tvärt om. I samband med transportvägarna byggdes också rullschakten. I dessa tippades den värdefulla malmen ner till tappgluggen genom varpen och togs tillvara i bockorten.
Gråberget lämnade man däremot kvar ovanpå bockorten. Av naturliga skäl gjordes rullschakten bredare är transportvägarna. Till höger i bockorten fanns en infällning med en ställning efter någon spelanordning. Denna satt vid ett djupt, vattenfyllt hål, där det hängde en stege i en kraftig, handsmidd järnkätting. Intill spelarordningen låg också en malmtunna, som fallit sönder, när järnbanden rostat. Längst in i bockorten på höger sida fanns ett arbetsrum med slas, där vi kröp in. Detta rum låg rakt under den plats, där vi kommit in i Jan-Olofsgruvan. Så småningom gick vi tillbaka och efter vägen tog jag fler bilder, men nu började jag få problem för frukten gjorde att det var svårt att få kontakt till blixten.
Så var vi då framme på det ställe vi kom in. Jag gick ner först och Lennart kom efter med aluminiumstegen. Jag gick till bilen med mina saker, medan Lennart skulle koppla isär stegen. När jag plockade in kameraväskor och ryggsäck i bilen, hörde jag ett ras bakom mig, ett mycket otäckt muller. Så tystnade det och jag sprang tillbaka för att se vad som hänt. När jag kom fram till stegen låg det stora malmblock på den. Så vände jag blicken uppåt och fick till min stora lättnad se Lennarts lampa. Han ropade att allt var okej. Detta var en otäck händelse och jag var alldeles darrig efteråt. Jag kände mig också till en del ansvarig, eftersom det var jag som velat in i Jan-Olofsgruvan. Ett stort tack till Lennart Karllson som gjorde att jag kunde fotografera detta unika i Silvergruvan i sista stund.

En okänd ort

När man vid den senaste brytningen 1978 höll på och borrade, försvann plötsligt en borr rakt in i bergväggen. Efter sprägningen visade det sig att man kommit in i en gammal undersökningsort, som inte fanns kartlagd. Vi ställde upp en stege för att undersöka orten. Vattnet ökade ju längre in vi kom så plötsligt var det stopp. Då hade vi kommit till en förgrening med orter åt fyra håll. Vattnet var alltför djup för att man skulle kunna komma längre. Då bestämde vi oss för att efter sprägningen, som höll på att laddas, skulle vi kasta in en vattenpump för att länspumpa orten och undersöka den.

Men det blev inte som vi hade tänkt oss. Efter sprägningen tog man rast en halvtimme för att dynamitoset skulle hinna sugas ut i fläkten. När vi sedan kom ner till sprägningsplatsen, visade det sig att man även sprängt ner större delen av bockorten i Jan-Olofsgruvan. Ovanpå bockorten fanns ju tolv meter gammal varp, som nu hade störtat ner och begravt den ort som vi hade tänkt länspumpa. Någon undersökning av den okända orten kunde alltså aldrig göras.

Det sista lasset ur Silvergruvan kördes den 24 augusti 1978. Transporterna till anrikningsverket i Saxberget varade emellertid fram till december månad. närmare bestämt den 6 december 1978 klockan 13.oo.

Tillbaka



Senast uppdaterad 6 augusti 2008 av Studio SOS,Webbateljen,Osby